Nu räcker det

Jag var beredd i helgen, att ta bort alla vintergrejer. Kasta upp pulkor och bobbar, skidor och spadar, och alla andra vinter attiraljer, på vinden. Kanske ta fram cyklar och andra mer somriga saker. Men nej då! En och en halv jävla decimeter nysnö senare funderar jag på om jag ska åka slalom ikväll igen. Backen lär ju vara i grymt bra skick. Hmm, svårt val.

Fast jag vet inte egentligen. Vi har gjort så mycket vintriga saker att jag nästan är lite less. Fast bara nästan. För fortfarande är det så att jag har svårt att bli less på skidåkning. Nästa år blir det nya skidor. Och skidbrillor! Det suger ju rätt fethårt att åka med maxiamlt tårsprut så fort det går snabbare än 30 km/h.

Snart kommer nästa bokpaket. Mumsigt med ny McCarthybok! Vi har ju flera andra som jag inte läst men just nu känner jag bara för att fördjupa mig i Cormacks McCarthys vilda och faktiskt rätt galna värld.

Han skriver med ett sådant djup och har en sådan fantastisk språkkänsla att jag ibland måste dra efter andan. Det är inte de lättaste romanerna jag läst! Det kan ärligt sägas att jag fått brottas en del med hans böcker, inte minst när det gäller språket men även tematiken kräver eftertanke och många stunder av bryderier.

I exempelvis Blood Meridian, kan man inte tycka om någon av personerna som är med. Det finns ingen hjälte, ingen att ens på minsta lilla sätt att sympatisera med. ALLA är moraliskt förkastliga människor. Att ändå kunna skriva en bok där man inte bara vill läsa vidare, utan måste vända nästa sida och nästa och nästa, är inget annat än fantastiskt. Jag tycker att det sätt på vilket han målar sina karaktärer är så beundransvärt. Det är nästan så att man förstår hur de tänker, hur de kan leva med det oförsvarbara handlingar de utsätter sin omvärld på. Inte så att man sympatiserar med dem men han ge mig en chans att förstå deras bevekelsegrund åtminstone, utan att fördöma.

Boken slutar dessutom på ett högst tvetydigt sätt som vid första anblicken irriterade mig men såhär fyra omläsningar och någon vecka senare, kanske ändå var det bästa tänkbara. Beskrivningarna är dessutom så vackra, detaljerade och välskrivna mitt i allt det fula, att bara de gör boken läsvärd. Jag har jättesvårt att släppa den här boken märker jag. Varför? Jag tror att det enkelt kan beskrivas på följande sätt:

Blood Meridian är en fanastisk roman som beskriver det fulaste hos vårt släkte på det vackraste och alldeles mest fantastiska av sätt.

Så skulle jag skriva i ett sådant där fränt citat på bokomslagets baksida.

Det får väl bli mitt mål här i livet kanske? Att skriva koola citat till bokbaksidor. Kunde det kanske bli ett nytt drömjobb månntro?!