Inte död än

Men nästan. Det har varit hyfsat upp och ner må jag då säga. "Tänk positivt!" sa någon till mig häromdagen, då jag klagade över jobbig abstinens. Jojo! - som det är nu vill jag då helst inte tänka alls. För tänker jag hamnar jag per omgående djupt nere i snusdosan med tankens hungrande och knådande fingrar. Alltså föredrar jag att inte alls tänka på det, inte för en sekund reflektera över vilken sunkig och otillräcklig ersättning mitt lakritssnus faktiskt är.

Ändå känns det som att det går väldigt bra! Jo faktiskt! Suget kommer liksom i vågor. Det pulserar i läppen. Jag har ont i nacken. Ena ledbandet i foten gör sig lite påmint. Jg har småvärk i en tumme. Kroppen liksom smårycker på de mest småudda ställen som vid knäskålarna. Kanske har det alltid ryckt i knäskålarna men jag inte har tänkt på det, invirad i min nikotinsnuttefilt. Den som hängt med mig nu i över tjugo år. Scheisse vad gammal man hunnit bli.

När ska jag börja känna mig bättre? Sådär som de säger att man ska göra när man slutat med tobak? Just nu känns det som om något måste börja göra det värt alla krämpor. Jo! - Givetvis skyller jag samtliga krämpor på tobaksfrånvaron. Det ÄR jobbigt att sluta snusa, FAST det går rätt bra. Slalomskola i kväll. Eskapism på allra bästa sätt. Det är väl det som gäller - åka skidor och kanske bygga saker.

Eller så får jag göra som han i Naiv Super, och ta fram barnens gamla bultbräda när det blir riktigt svårt.