Slutcoachat för i år

I söndags hade vi säsongsavslutning jag, tränarkollegorna och våra tjejer. Ska försöka mig på en kort summering: Vi har haft en grym säsong. Ett tjugotal tjejer har fortsatt spela och cirka 15 kom på avslutningen. Där, i söndags kom säsongens första seger dessutom. Inte för att mina spelare egentligen brydde sig något värst. För dem har det verkligen inte spelat någon roll hur det gått på matcher, bara de har fått spela. Tänk vilken inställning. I Piteligan vann ena laget sin första match med 1- 0 för att få storstryk alla andra matcher. Det andra förlorade alla men fick åtminstone göra ett mål de med. Vem vann vi mot i söndags då? Jo mot föräldrarna såklart. I år kanske de fick ta i för att fölora men vänta bara några år. Då kommer föräldrarna vara några år äldre, fetare och med motsvarande dålig kondition. Då kommer mina tjejers överlägsna inställning, arbetsvilja och kämpaglöd att vara det som avgör.

Jaja, jag vet att det bara handlar om några småtjejers göranden och låtanden men jäklar i lådan vad de jobbar hela tiden. Vi har haft en bra säsong där vi betonat teknik, spel och framförallt lek. Vi har på riktigt lyckats sätta glädjen över att vara i ett lag, få nya kompisar och lusten att sparka boll i första rummet. Och det är nog just det som jag känner mig mest stolt över. Alltså att vi alla har haft väldigt roligt hela tiden. Det och tjejernas snabba utveckling förstås. Som vuxen kan man ju ibland önska att man hade en liknande inlärningskurva.

Då skulle man ju vi detta laget vart förbundskapten. Fast jag tror jag egentligen är rätt nöjd med mitt gäng. Vi har våra egna profiler med ungefär samma krav på att hållas lyckliga för att det ska presteras.

Fast än har jag inte sett zlatan eller linderoth ta riktiga balettsteg eller kolla på nyckelpigor under match. Är det måhända det som saknas?