You can call me coach

Jajamensan!

A dream come true! Eller?

Jag har hursomhelst blivit fotbollstränare. Flickor -02 heter laget. Detta är stort ska ni veta. Ja för mig alltså. Jag frågade Ella om lov först innan mitt namn skulle nämnas som frivillig att leda de små, blivande Hanna Ljungbergarna. Tack och lov är jag ju inte ensam att ansvara för tjejernas fotbollsmäsiga utveckling, utan vi är flera stycken som ska hjälpas åt att förvalta de blivande talangerna.

För övrigt har ju säsongens första träning avklarats i går kväll. Moa och de andra stortjejerna hade mycket spring i benen och jobbade hårt. Det var riktigt kul att se hur de utvecklats sedan förra sommaren då ingen egentligen ville ha bollen. Nu stod i stort sett alla och ropade och viftade. Sådan inställning gilar vi fotbollsföräldrar.

Oj nu kom jag förresten på en sak som sätter press på mig i min aspirerande coachkarriär. Hittils har jag ju alltid suttit där i soffan, och vetat bättre. Jag har haft taktiken klar, sågat försäsongsträning och haft åsikter om laguttagningar. Jag följer fotboll med stor passion och kan ibland (tydligen! enl hustrun) bli lite väl engagerad. Så hur ska jag nu omsätta detta i mitt dagliga coachvärv?

Hmm, hård fysträning, spelövningar med tonvikt på närkampsspel, träna på att avgöra exakt när det är nödvändigt att ta ett gult för laget. Ja, det är helt enkelt mycket att tänka på så akta er:

För här kommer vi; F-02! A lean, mean fotballmachine.

Eller så har vi bara kul och lirar lite boll?