Det blir många inlägg på kort tid men jag kom ju på att jag glömt skriva om ett viktigt jubileum. Det var i förrgår exakt ett år sedan jag separerade från mitt livs kärled. My precious.
Jo, gott folk det var då jag slutade snusa.
Nu har jag en gång för alla, till slut, kommit bort från det bruna oket. Har det gått bra då? Ja det har det eftersom jag inte en enda gång tagit ens ett litet korn snus i min mun. Inte ett halsbloss heller för den delen. Jag har knappt ens hållit i en snusdosa utom när jag köpt åt E. vid något fåtal tillfällen. (Hon får köpa själv har jag sagt.)
Det har varit överdjävligt svårt under många, långa perioder. Jag har fått kämpa med mig själv. Jag har tröstätit enorma mängder mat, godis och ostbollar. Jag har ersatt ett begär med ett annat. Mitt livs svåraste resa har det varit. Nu tänker jag mycket sällan på snus. Jag vill inte ha det även om det ibland som genom en reflex, eller kanske muskelminne rycker till under läppen någon gång om sänder. Jag är glad att jag slutade även om det inneburit en viktuppgång jag absolut inte fötutsåg.
Jag ångrar mig inte men det känns som om det riktiga avvänjningsarbetet börjar på allvar nu. Fri från nikotinet börjar så eder undertecknad nu en lika sammanbiten resa mot sitt smalare jag.
I dag firar jag för det glömde jag då det begav sig. Nä - jag tänker inte fika macka eller käka godis. I stället klappar jag mig på axeln en extra gång coh hoppas på mildare väder så jag kan åka lite skidor någon gång.
I morgon vabbar jag.
Hata magsjuka
Och snus
Och fett
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar