Däremot har vi haft en psykoterapeut på besök på jobbet idag. (Jo, jag jobbar! Dumma jobbet, jag vill faktiskt ha sportlov som E. jag oxå). Han var där för att hjälpa oss att identifiera problem och komma med förslag på hur vi ska gå vidare efter att vi har satt fingret på vad som är fel.
Det kändes i min grupp som att vi faktiskt kom någonstans. Jag tycker att mycket av det som behövde sägas kom fram även om det var lite synd att alla i gruppen kanske inte pratade så mycket. Eller så hade de inget att säga, vilket i sig förefaller rätt otroligt med tanke på att alla församlade ju faktiskt är lärare...
Jag tror han förstod var våra problem ligger. Jag tänker inte gå in alltför mycket på det utom att konstatera att det finns och har funnits ett stort missnöje bland många i kollegiet.
Det ska bli spännande i morgon då han kommer tillbaka, psykokillen alltså, och ska gå igenom vad han har kommit fram till efter att idag ha talat med samtliga anställda i tre grupper. Han ska även komma med förslag om hur vi ska gå vidare.
Vi är många som hoppas mycket på att det ska ge resultat och att vi ska få en ännu bättre arbetsplats. Vi har ju trots allt världens roligaste jobb och vi har elever som är oerhört nöjda med sina lärare och som trivs jättebra på vår skola.
Bara han inte säger att vi ska sätta oss på kuddar i en ring och sjunga we shall overcome, eller gå på skratterapi eller något annat hjärnskrynklarmumbojumbo. Då får man ju hellre säga upp sig eller kanske åtminstone arbetsvägra.
1 kommentar:
Precis! Vår lilla grupp kom någonstans, kändes det som - fast det bara var tre/fyra stycken som öppnade munnen, men tisdagen... Nja, det blev så jäkla krystat. Och sen när det droppas kommentarer som: "Passar det inte så är det bara att packa ihop och dra", blir man ju lika mörkrädd som när B sa samma ord förra våren.
Syns snart, på både ont och gott! Gott - för att du är en härlig vän!
Ont - för att det innebär att vårat lov är slut! Pis! /Rick.
Skicka en kommentar